Det är lite konstigt, men allting flyter alltid lite bättre på fredagar. Jag undrar om det är så att människor som reser på fredagar vill snabbt komma fram. Det är aldrig någon som krånglar med stora väskor i kabinen utan alla sätter sig snabbt ner i sina stolar utan bekymmer.
Igår var vi 5 minuter tidiga på första flighten, 6 minuter på andra,9 minuter på tredje och hela 15 minuter tidiga på sista flighten.
Man kan helt enkelt inte tycka illa om fredagar!
lördag 29 januari 2011
lördag 22 januari 2011
stor apelsin kom upp över horisonten.
Ibland är det bra att flygvärdinnan kommer in på flight deck. Vi piloter är så vana vid allting som händer där att vi knappt ens märker häftiga saker, som igår kväll. Flygvärdinnan kommer in med lite kaffe och vatten och blir som förstenad kvar och stirrar ut genom fönstret rakt fram. "Wow, vad vackert" säger hon. "Har ni kamera, ni måste ta bild och skicka den till mig sedan". Jag tittar lagom slött upp och inser att jag antagligen aldrig har sett något liknande. 😍
Månen är på väg upp över horisonten. Den är jättestor och jätteröd! Kaptenen langar fram digitalkameran direkt och börjar plåta. Slutaren på kameran vill ha 13 sekunder på sig att ta fotot, så det blir inte så jättebra bilder. Eftersom vi rör oss, så flyttar också månen sig högre och högre upp i rutan. Men under ett par minuter sitter jag bara helt förundrad över naturens underverk och glömmer helt bort att klockan är 21 på kvällen och jag egentligen är så trött att om jag var hemma skulle jag redan ligga i sängen.
Jag fattar inte att kroppen aldrig lär sig att det är nya tider varje dag som gäller. Jag har nu stigit upp klockan 5 varje morgon den här veckan, utom fredagen, när jag skulle försöka sova lite längre eftersom jag har kvällspasset. Men precis som vanligt så vaknar jag ändå klarvaken klockan 5 på morgonen. Värdelöst!
Ju högre upp vi kommer desto mindre röd blir månen och till slut är den bara som en stor lysande vit lampa mitt på himen. Den är till och med så stark att vi blir bländade av den, så vi knappt ser något inne i cock pit. Man måste dra upp ljuset på alla instrument till samma som på dagen.
Jag är fortfarande förundrad över naturens underverk.💛
Månen är på väg upp över horisonten. Den är jättestor och jätteröd! Kaptenen langar fram digitalkameran direkt och börjar plåta. Slutaren på kameran vill ha 13 sekunder på sig att ta fotot, så det blir inte så jättebra bilder. Eftersom vi rör oss, så flyttar också månen sig högre och högre upp i rutan. Men under ett par minuter sitter jag bara helt förundrad över naturens underverk och glömmer helt bort att klockan är 21 på kvällen och jag egentligen är så trött att om jag var hemma skulle jag redan ligga i sängen.
Jag fattar inte att kroppen aldrig lär sig att det är nya tider varje dag som gäller. Jag har nu stigit upp klockan 5 varje morgon den här veckan, utom fredagen, när jag skulle försöka sova lite längre eftersom jag har kvällspasset. Men precis som vanligt så vaknar jag ändå klarvaken klockan 5 på morgonen. Värdelöst!
Ju högre upp vi kommer desto mindre röd blir månen och till slut är den bara som en stor lysande vit lampa mitt på himen. Den är till och med så stark att vi blir bländade av den, så vi knappt ser något inne i cock pit. Man måste dra upp ljuset på alla instrument till samma som på dagen.
Jag är fortfarande förundrad över naturens underverk.💛
torsdag 20 januari 2011
årlig check i simulatorn för piloter
Sitter och väntar på att briefingen ska börja. En och en halv timme kvar tills de andra anländer. Så är det när man bor på en annan ort. Flyget hit landade redan vid 6-tiden och briefen börjar först halv nio. Sedan är det genomgång av dagen i simulatorn, genomgång av system, genomgång av frågor och förhör på det ena och det andra i ca 90 minuter och sedan blir man drillad i 5 timmar i simulatorn. När de har tänkt att man ska äta och uträtta andra männskliga behov vet jag inte riktigt. Frukost klockan 4 på morgonen och vi är inte färdiga idag förrän tidigast klockan 16. Det gäller att äta ordentligt till frukost, vilket ju är väldigt lätt vid den tiden på morgonen. Eller så får man göra som jag, förse sig med en frukostmacka från McDonalds och lassa in den någon gång under briefen. Kontrollanten har det ju lättare, han kan smaska under tiden, men det finns inte riktigt tid till det för oss piloter. Det blir förhoppningsvis en paus i halvtid, där man brukar hinna dricka lite vatten och äta något medhavt. Man hinner inte gå och köpa något i kiosken en trappa upp, men det finns en automat med det vanliga; delicatobollar och kexchoklad. Inte precis vad man behöver när det är 9 timmar sedan man åt något riktigt.
Det är härligt att vara pilot!😊
Det är härligt att vara pilot!😊
torsdag 13 januari 2011
förseningar som bara inte går att göra något åt
Vilken dag!
Ängligen hemma. Det är inte särskilt mycket som har fungerat idag.
Dagen började smidigt och allt flöt på. Det såg ut som att vi skulle kunne ta det lungt på turn-arounden. Normalt har vi 30 minuter från att vi parkerat tills vi ska börja rulla igen. Vi var till och med 5 minuter tidiga idag, så vad kan gå fel?!
Vi får klartecken att taxa till parkeringsplatsen med nummer 123. När vi kommer fram ser vi att 122 är ledig, medan det står ett flygplan på 123. Lite osäkra på om tornet tagit fel så tvekar vi lite, varpå tornet kommer in på frekvensen och säger att vi får taxa in på 123an så fort Finnair som står där har taxat iväg, de ska snart vara klara. "Välkommen till Finnair international airport" säger jag lite ironiskt till kaptenen som är här för första gången. Kärran som står på vår parkeringsplats håller på att av-isa. Efter några minuter frågar tornet oss om vi står så till att vi kan åka fram lite, för en Finnair behöver komma in på plats 122. Det ska bara dröja några minuter till innan vi får komma in på våran plats. Vi kör således fram 5-6 meter. När vi har väntat i ungefär 10 minuter bestämmer sig kaptenen för att berätta för passagerarna vad som händer.
Nu upptäcker vi att maskinen på plats 123 precis hade börjat av-isa när vi kom, de är fortfarande inte färdiga. Men när det väl är klart kommer en kille gående och kopplar in mikrofonen i flygplanet, så han kan prata med piloterna. De ska starta motorerna snart, jippi! Men det verkar vara något problem, det ser ut som att de-ice-bilen håller på att spruta rent plattan framför flygplanet. Alltså smälta snön på marken med väska som kostar 20 kronor litern.... Hur som helst, sent om sider så får de igång motorerna och taxar iväg, varpå tornet säger till oss att vi får taxa in så fort det finns plats bakom Finnairs kärra. Som om vi hade tänkt stå och vänta tills vi fick klartecken att taxa in?! Klockan är nu 20 minuter över, vi har avgång halv med nästa flight. Vi har alltså stått och väntat på att få parkera och släppa av passagerarna i 23 minuter.
Vi parkerar och öppnar dörrarna, men det finns ingen buss som ska hämta passagerarna, såklart! Tankbilen är dock på plats. De grabbarna kan man alltid lita på.
Strax ropar rampen och undrar om vi verkligen behöver markström. Vi får bara starta motorerna direkt från batterierna i yttersta nödfall, så vi ber honom försöka skaffa fram ett markaggregat. Det tar ca 15 minuter innan han är tillbaka vid flyget och vi har ström till alla våra datorer. OBS, redan 5 minuter efter planerad avgångstid. Alla passagerare är på plats, bränsle har vi, checklistorna är klara och vi har klartecken från tornet att starta motorerna, nu behöver vi bara vänta några minuter till på att den stackars rampkillen ska få in alla väskor också.
19 minuter i ropar vi upp tornet och begär taxi. Ganska bra jobbat faktiskt! Vi får naturligtvis taxa den absolut längsta vägen som finns till banan och väl där får vi vänta på att ett flyg från Finnair ska landa. När det planet sätter hjulen i backen ropar tornet upp oss, trodde vi iaf, de ropar upp en Finnair kärra som just kommit ner till banan att de får ställa upp och starta. Nu börjar min nya kapten se lagom irriterad ut och säger att det är för djävla varmt i cock pit. Han vrider ner termostaten och tar av sig tröjan han har ovanpå skjortan. Tornet säger till oss att Finnair har en tight slot. Mmmm tänker vi, vi är ju bara 25 minuter sena och ombord har vi en kille som som ska med en färja som går 25 minuter efter våran normala ankomsttid. Han har också en ganska tight slot... Han kommer aldrig komma med den där båten, det finns inte en chans.
Jag tror att min kapten börjar förstå konceptet Finnair international airport.😊
Hela vägen tillbaka kämpade vi med motvind och gjorde vårt allra bästa för att komma fram snabbare, men naturligtvis blåser vinden så att vi måste landa från andra håller. Det tar kanske 4 minuter längre tid att landa då.
När vi väl landat och alla passagerare har gått av frågar flygvärdinnan hur vi kunde bli behandlade så, man borde ju göra något, prata med någon.
"...det blir rapport på det här" kommer det småtjurigt från vänster sida.
Ängligen hemma. Det är inte särskilt mycket som har fungerat idag.
Dagen började smidigt och allt flöt på. Det såg ut som att vi skulle kunne ta det lungt på turn-arounden. Normalt har vi 30 minuter från att vi parkerat tills vi ska börja rulla igen. Vi var till och med 5 minuter tidiga idag, så vad kan gå fel?!
Vi får klartecken att taxa till parkeringsplatsen med nummer 123. När vi kommer fram ser vi att 122 är ledig, medan det står ett flygplan på 123. Lite osäkra på om tornet tagit fel så tvekar vi lite, varpå tornet kommer in på frekvensen och säger att vi får taxa in på 123an så fort Finnair som står där har taxat iväg, de ska snart vara klara. "Välkommen till Finnair international airport" säger jag lite ironiskt till kaptenen som är här för första gången. Kärran som står på vår parkeringsplats håller på att av-isa. Efter några minuter frågar tornet oss om vi står så till att vi kan åka fram lite, för en Finnair behöver komma in på plats 122. Det ska bara dröja några minuter till innan vi får komma in på våran plats. Vi kör således fram 5-6 meter. När vi har väntat i ungefär 10 minuter bestämmer sig kaptenen för att berätta för passagerarna vad som händer.
Nu upptäcker vi att maskinen på plats 123 precis hade börjat av-isa när vi kom, de är fortfarande inte färdiga. Men när det väl är klart kommer en kille gående och kopplar in mikrofonen i flygplanet, så han kan prata med piloterna. De ska starta motorerna snart, jippi! Men det verkar vara något problem, det ser ut som att de-ice-bilen håller på att spruta rent plattan framför flygplanet. Alltså smälta snön på marken med väska som kostar 20 kronor litern.... Hur som helst, sent om sider så får de igång motorerna och taxar iväg, varpå tornet säger till oss att vi får taxa in så fort det finns plats bakom Finnairs kärra. Som om vi hade tänkt stå och vänta tills vi fick klartecken att taxa in?! Klockan är nu 20 minuter över, vi har avgång halv med nästa flight. Vi har alltså stått och väntat på att få parkera och släppa av passagerarna i 23 minuter.
Vi parkerar och öppnar dörrarna, men det finns ingen buss som ska hämta passagerarna, såklart! Tankbilen är dock på plats. De grabbarna kan man alltid lita på.
Strax ropar rampen och undrar om vi verkligen behöver markström. Vi får bara starta motorerna direkt från batterierna i yttersta nödfall, så vi ber honom försöka skaffa fram ett markaggregat. Det tar ca 15 minuter innan han är tillbaka vid flyget och vi har ström till alla våra datorer. OBS, redan 5 minuter efter planerad avgångstid. Alla passagerare är på plats, bränsle har vi, checklistorna är klara och vi har klartecken från tornet att starta motorerna, nu behöver vi bara vänta några minuter till på att den stackars rampkillen ska få in alla väskor också.
19 minuter i ropar vi upp tornet och begär taxi. Ganska bra jobbat faktiskt! Vi får naturligtvis taxa den absolut längsta vägen som finns till banan och väl där får vi vänta på att ett flyg från Finnair ska landa. När det planet sätter hjulen i backen ropar tornet upp oss, trodde vi iaf, de ropar upp en Finnair kärra som just kommit ner till banan att de får ställa upp och starta. Nu börjar min nya kapten se lagom irriterad ut och säger att det är för djävla varmt i cock pit. Han vrider ner termostaten och tar av sig tröjan han har ovanpå skjortan. Tornet säger till oss att Finnair har en tight slot. Mmmm tänker vi, vi är ju bara 25 minuter sena och ombord har vi en kille som som ska med en färja som går 25 minuter efter våran normala ankomsttid. Han har också en ganska tight slot... Han kommer aldrig komma med den där båten, det finns inte en chans.
Jag tror att min kapten börjar förstå konceptet Finnair international airport.😊
Hela vägen tillbaka kämpade vi med motvind och gjorde vårt allra bästa för att komma fram snabbare, men naturligtvis blåser vinden så att vi måste landa från andra håller. Det tar kanske 4 minuter längre tid att landa då.
När vi väl landat och alla passagerare har gått av frågar flygvärdinnan hur vi kunde bli behandlade så, man borde ju göra något, prata med någon.
"...det blir rapport på det här" kommer det småtjurigt från vänster sida.
onsdag 12 januari 2011
en helt vanlig dag på jobbet
Idag kändes som en helt vanlig och nästan tråkig dag på jobbet.
Man ska upp klockan 5. Pallrar sig upp och tvingar i sig lite frukost. Halkar ut till bilen i garaget. Man kommer till jobbet och kollar vädret, halvdåligt överallt, men det räcker till utan några större problem. Dock risk för underkylt regn på hemmabasen, vilket ju inte är så kul. Alla passagerare kommer i tid, ingen med några speciella behov, inga barn eller husdjur. Knappt halvfull kabin, knappt något bagage att tala om. Folket kan i princip sätta sig hur de vill utan att balansen blir fel. Lite medvind på höjd, inga genvägar eller omvägar. Raka spåret in och landa, 5 minuter tidiga, men ramp-killen är redan på plats, lite halt på plattan när vi ska parkera. Tankbilen kommer automatisk, vi behöver inte av-isa. Hinner prata lite med flygvärdinnan och läsa dagens tidning innan nästa lass med passagerare kommer. Igen 5 minuter tidiga. Ingen kö för start, men vi får svänga undan strax efter start för ett snabbare plan kommer bakom, sedan den vanliga genvägen på vägen hem. Dålig sikt, snöfall, låga moln och vindmätaren är ur funktion. Killen i tornet uppskattar vinden till lite snett från vänster ungefär 10 knop. Väldigt dåliga bromsvärden(halt på landningsbanan). Vi måste kolla upp i manualen att vi får landa, vilket visar sig vara utan problem upp till 19 knop rak sidvind. Härligt! Kör in och landar i ett vitt töcken. Allt är vitt, hela marken är vit, molnen är vita, luften är vit och det dunkla solljuset ger knappt någon hjälp. Men ner kommer vi och halt är det. Vi får stopp på kärran utan problem, taxar in, släpper av passagerarna, säger tack för idag och går hem.
Ibland är det skönt att det inte händer så mycket.
Man ska upp klockan 5. Pallrar sig upp och tvingar i sig lite frukost. Halkar ut till bilen i garaget. Man kommer till jobbet och kollar vädret, halvdåligt överallt, men det räcker till utan några större problem. Dock risk för underkylt regn på hemmabasen, vilket ju inte är så kul. Alla passagerare kommer i tid, ingen med några speciella behov, inga barn eller husdjur. Knappt halvfull kabin, knappt något bagage att tala om. Folket kan i princip sätta sig hur de vill utan att balansen blir fel. Lite medvind på höjd, inga genvägar eller omvägar. Raka spåret in och landa, 5 minuter tidiga, men ramp-killen är redan på plats, lite halt på plattan när vi ska parkera. Tankbilen kommer automatisk, vi behöver inte av-isa. Hinner prata lite med flygvärdinnan och läsa dagens tidning innan nästa lass med passagerare kommer. Igen 5 minuter tidiga. Ingen kö för start, men vi får svänga undan strax efter start för ett snabbare plan kommer bakom, sedan den vanliga genvägen på vägen hem. Dålig sikt, snöfall, låga moln och vindmätaren är ur funktion. Killen i tornet uppskattar vinden till lite snett från vänster ungefär 10 knop. Väldigt dåliga bromsvärden(halt på landningsbanan). Vi måste kolla upp i manualen att vi får landa, vilket visar sig vara utan problem upp till 19 knop rak sidvind. Härligt! Kör in och landar i ett vitt töcken. Allt är vitt, hela marken är vit, molnen är vita, luften är vit och det dunkla solljuset ger knappt någon hjälp. Men ner kommer vi och halt är det. Vi får stopp på kärran utan problem, taxar in, släpper av passagerarna, säger tack för idag och går hem.
Ibland är det skönt att det inte händer så mycket.
fredag 7 januari 2011
isbildning
Oj, oj! Igår var det riktigt busväder. Halv storm rakt från sidan så att snö drog in på startbanan och bildade högar på ena kanten. Så som det brukar se ut i liftspåret en blåsig dag i skidbacken. Obehagligt när det hoppar och studsar när man rullar iväg. Jag tror aldrig jag har varit med om så ojämn och så mycket snö på banan någon gång tidigare, så nu är man en erfarenhet rikare=)
Temperaturen på marken var precis vid noll också, vilket betyder varmfron, vilket betyder mycket fukt i luften och det märkte vi nog. På väg ner och landa plockade vi på oss kanske 1,5 cm porös och taggig is på vindrutetorkarna, på bara 30 sekunder. Jag kunde känna att det inte bara var där isen satt. Vindbruset blir dovare och kontrollerna blir slöare. Man måste liksom göra större utslag för att planet ska svänga dit man vill. Det behövdes dessutom dubbelt så mycket gas för att hålla farten uppe. Flygplanet blir tyngre av isen och ytan blir skrovlig vilket ger större luftmotstånd än normalt.
Att försöka hålla höjden med sådan isbildning brukar kunna vara ganska svårt, till slut kan det vara så att man måste sjunka till en annan höjd för att komma ur skiktet med isbildning, som egentligen består av underkylt regn. Alla trafikflygplan är dock certifierade att flyga i isbildning, inte "severe" men lätt eller moderat. Man har utrustning på framsidan av flygplanet som tar bort isen. Kanske varmluft i framkant av vingen eller boots, som på mitt flygplan. Det är en gummikudde som kan blåsas upp och därmed "spränga" bort isen som bildas på framkanten av vingen.
Temperaturen på marken var precis vid noll också, vilket betyder varmfron, vilket betyder mycket fukt i luften och det märkte vi nog. På väg ner och landa plockade vi på oss kanske 1,5 cm porös och taggig is på vindrutetorkarna, på bara 30 sekunder. Jag kunde känna att det inte bara var där isen satt. Vindbruset blir dovare och kontrollerna blir slöare. Man måste liksom göra större utslag för att planet ska svänga dit man vill. Det behövdes dessutom dubbelt så mycket gas för att hålla farten uppe. Flygplanet blir tyngre av isen och ytan blir skrovlig vilket ger större luftmotstånd än normalt.
Att försöka hålla höjden med sådan isbildning brukar kunna vara ganska svårt, till slut kan det vara så att man måste sjunka till en annan höjd för att komma ur skiktet med isbildning, som egentligen består av underkylt regn. Alla trafikflygplan är dock certifierade att flyga i isbildning, inte "severe" men lätt eller moderat. Man har utrustning på framsidan av flygplanet som tar bort isen. Kanske varmluft i framkant av vingen eller boots, som på mitt flygplan. Det är en gummikudde som kan blåsas upp och därmed "spränga" bort isen som bildas på framkanten av vingen.
onsdag 5 januari 2011
flygrädsla
Idag hade vi en passagerare ombord som ville komma över sin flygrädsla. Modigt! Hon följde med oss fram och tillbaka på en gång. Hon har tydligen tidigare varit och pratat med en kapten som har visat henne flygplanet och berättat hur allting fungerar.
Det gick förvånansvärt smärtfritt tyckte jag. Vi ansträngde oss nog lite mer än vanligt att flyga försiktigt och landa mjukt och tala långsamt och vänligt, men för det mesta flöt allting på som vanligt för oss därframme och enligt flygvärdinnan hade allting gått strålande för vår gäst.
Jag hoppas att hennes rädsla kunde dämpas och att hon kommer tillbaka till oss snart igen.
Det gick förvånansvärt smärtfritt tyckte jag. Vi ansträngde oss nog lite mer än vanligt att flyga försiktigt och landa mjukt och tala långsamt och vänligt, men för det mesta flöt allting på som vanligt för oss därframme och enligt flygvärdinnan hade allting gått strålande för vår gäst.
Jag hoppas att hennes rädsla kunde dämpas och att hon kommer tillbaka till oss snart igen.
tisdag 4 januari 2011
Passagerarflyg tvingas till störtdykning-vilka hjältar!
Många av de svenska tidningarna har kommenterat händelsen från igår, när City Airline fick tryckfall och piloterna tvingades göra en så kallad emergency descend.
Jag tycker att det är konstigt att tidningar här hemma vinklar allting så negativt, till skillnad från till exempel USA.
Alla artiklar som jag har läst skriver samma sak. Passagerarna var skräckslagna, de fick ingen information, panik utbröt, folk skrek. "Det var förskräckligt, jag ska aldrig flyga mera."
Men vad hände egentligen ombord? Någonstans har det uppstått en läcka. Om flygplanet flög på ca 10 000 meters höjd, skulle jag chansa på att kabinens tryck låg någonstans runt 2500m höjd. Man brukar säga att vid 3000 meters höjd finns det tillräckligt med syre för att hjärnans alla funktioner ska fungera normalt. Mellan 3 och 4 000 meters höjd bör man bara befinna sig 30 minuter åt gången utan syrgas. Som det stod i en av artiklarna, hade passagerarna efter landning fått informationen att piloterna hade 50 sekunder på sig, annars vet ingen vad som hade hänt.
I flygvärlden brukar man prata om "time of useful consciousness". Det betyder tiden som hjärnan kan tänka klart och som den har på sig att befalla kroppen att göra något. Luften är så tunn på högre höjd att syret inte räcker till. Det är därför vi har tryckkabiner i flygplanen. Dessa håller lufttrycket uppe så att syrehalten är tillräcklig för oss människor.
Jag hittade en tabell som visar hur lång tid hjärnan fungerar på olika höjd:
4,500m 30 min or more Små enmotoriga flygpan, utan tryckkabin flyger alltid lägre än detta
5,500 m 20 to 30 min
6,700 m 5-10 min Mindre passagerarflygplan med turboprop-motorer.
7,600 m 3 to 6 min
8,500 m 2.5 to 3 mins
9,100 m 1 to 3 mins
10,600 m 30 sec to 60 sec De flesta JET flygplan ligger här runt ikring.
12,200 m 15 to 20 sec
13,100 m 9 to 15 sec
15,200 m 6 to 9 sec Endast militära flygplan och privatjet-maskiner kommer så här högt.
Vad händer om man befinner sig längre tid en den i tabellen ovan, på den höjden och inte har tillgång till syrgas? Först svimmar man av syrebrist, man dör inte genast. När det uppstår en sådan akut läcka som det verkar ha gjort, då blir trycket inne i kabinen detsamma som luften på utsidan av planet har. Därför måste flygplanet ner till 3000m höjd. Där kan piloterna andas normalt, utan syrgas.
Alla flygplan som flyger så högt att denna situation teoretiskt KAN uppstå, måste ha syrgas ombord. Det är ett myndighetskrav. Det är dock orealistiskt att ha syrgas till alla personer ombord för en hel flygning, därför måste planet ner till en höjd där alla ombord kan andas utan att ta skada.
Det som alltså hände var att trycket föll från någonstans runt 700mbar till 265mbar, på kanske mindre än en minut. Att jämföras med att teleportera sig från marken till toppen av Mt Blanc på samma tid. Det känns ungefär som att flyga när man är förkyld, fast 100 gånger värre. Det kommer spränga i öronen, det kommer kännas som att ögonen vill poppa ut ur huvudet. Varför? För att trycket inne i kroppen inte minskar lika fort som trycket i luften runt omkring dig. När planet sedan sjunker ner till 3000m höjd, kommer lufttrycket sakta återställas till det som finns inne i kroppen. Först då släpper locket för öronen.
Passagerarna trodde att de skulle dö och någon fick näsblod. Alla fick säkert ont lite varstans. Samma sak gäller även piloterna. De fick säkert också en obeskrivbar smärta i öronen och trodde att deras ögon skulle poppa ur skallen, men ändå var de lugna och sansade och gjorde precis det enda som finns att göra i denna situation. Trots att de också ville skrika av smärta och undrade hur i helvete detta skulle sluta så kom ingen person till större skada!! Alla passagerare överlevde. Detta trots att piloterna hade 50 sekunder på sig att upptäcka vad som är fel, få på sig syrgasmaskerna (för att själva kunna fungera), försätta planet i sjunk, utan att planet får så hög fart att något går sönder, samt kontakta flygledningen, så att inget annat flygpan är i vägen.
Och passagerarna undrar varför de inget får veta. Helt plötsligt lutar planet kraftigt neråt och syrgasmaskerna kommer ner. Min första prioritering skulle inte heler vara att berätta för paxen vad som håller på att hända, utan att se til att vi alla kom i säkerhet.
Jag skulle önska att de svenska tidningarna fungerade som de Amerikanska. Vilka hjältar det var som styrde planet. Trots enorm stress, i en situation de aldrig varit med om, lyckas de landa planet, utan en skråma på vaken passagerare eller egendom.
Jag är stolt över att kunna kalla er kollegor grabbar!
aftonbladet
allehanda
dagbladet
TV4
Jag tycker att det är konstigt att tidningar här hemma vinklar allting så negativt, till skillnad från till exempel USA.
Alla artiklar som jag har läst skriver samma sak. Passagerarna var skräckslagna, de fick ingen information, panik utbröt, folk skrek. "Det var förskräckligt, jag ska aldrig flyga mera."
Men vad hände egentligen ombord? Någonstans har det uppstått en läcka. Om flygplanet flög på ca 10 000 meters höjd, skulle jag chansa på att kabinens tryck låg någonstans runt 2500m höjd. Man brukar säga att vid 3000 meters höjd finns det tillräckligt med syre för att hjärnans alla funktioner ska fungera normalt. Mellan 3 och 4 000 meters höjd bör man bara befinna sig 30 minuter åt gången utan syrgas. Som det stod i en av artiklarna, hade passagerarna efter landning fått informationen att piloterna hade 50 sekunder på sig, annars vet ingen vad som hade hänt.
I flygvärlden brukar man prata om "time of useful consciousness". Det betyder tiden som hjärnan kan tänka klart och som den har på sig att befalla kroppen att göra något. Luften är så tunn på högre höjd att syret inte räcker till. Det är därför vi har tryckkabiner i flygplanen. Dessa håller lufttrycket uppe så att syrehalten är tillräcklig för oss människor.
Jag hittade en tabell som visar hur lång tid hjärnan fungerar på olika höjd:
4,500m 30 min or more Små enmotoriga flygpan, utan tryckkabin flyger alltid lägre än detta
5,500 m 20 to 30 min
6,700 m 5-10 min Mindre passagerarflygplan med turboprop-motorer.
7,600 m 3 to 6 min
8,500 m 2.5 to 3 mins
9,100 m 1 to 3 mins
10,600 m 30 sec to 60 sec De flesta JET flygplan ligger här runt ikring.
12,200 m 15 to 20 sec
13,100 m 9 to 15 sec
15,200 m 6 to 9 sec Endast militära flygplan och privatjet-maskiner kommer så här högt.
Vad händer om man befinner sig längre tid en den i tabellen ovan, på den höjden och inte har tillgång till syrgas? Först svimmar man av syrebrist, man dör inte genast. När det uppstår en sådan akut läcka som det verkar ha gjort, då blir trycket inne i kabinen detsamma som luften på utsidan av planet har. Därför måste flygplanet ner till 3000m höjd. Där kan piloterna andas normalt, utan syrgas.
Alla flygplan som flyger så högt att denna situation teoretiskt KAN uppstå, måste ha syrgas ombord. Det är ett myndighetskrav. Det är dock orealistiskt att ha syrgas till alla personer ombord för en hel flygning, därför måste planet ner till en höjd där alla ombord kan andas utan att ta skada.
Det som alltså hände var att trycket föll från någonstans runt 700mbar till 265mbar, på kanske mindre än en minut. Att jämföras med att teleportera sig från marken till toppen av Mt Blanc på samma tid. Det känns ungefär som att flyga när man är förkyld, fast 100 gånger värre. Det kommer spränga i öronen, det kommer kännas som att ögonen vill poppa ut ur huvudet. Varför? För att trycket inne i kroppen inte minskar lika fort som trycket i luften runt omkring dig. När planet sedan sjunker ner till 3000m höjd, kommer lufttrycket sakta återställas till det som finns inne i kroppen. Först då släpper locket för öronen.
Passagerarna trodde att de skulle dö och någon fick näsblod. Alla fick säkert ont lite varstans. Samma sak gäller även piloterna. De fick säkert också en obeskrivbar smärta i öronen och trodde att deras ögon skulle poppa ur skallen, men ändå var de lugna och sansade och gjorde precis det enda som finns att göra i denna situation. Trots att de också ville skrika av smärta och undrade hur i helvete detta skulle sluta så kom ingen person till större skada!! Alla passagerare överlevde. Detta trots att piloterna hade 50 sekunder på sig att upptäcka vad som är fel, få på sig syrgasmaskerna (för att själva kunna fungera), försätta planet i sjunk, utan att planet får så hög fart att något går sönder, samt kontakta flygledningen, så att inget annat flygpan är i vägen.
Och passagerarna undrar varför de inget får veta. Helt plötsligt lutar planet kraftigt neråt och syrgasmaskerna kommer ner. Min första prioritering skulle inte heler vara att berätta för paxen vad som håller på att hända, utan att se til att vi alla kom i säkerhet.
Jag skulle önska att de svenska tidningarna fungerade som de Amerikanska. Vilka hjältar det var som styrde planet. Trots enorm stress, i en situation de aldrig varit med om, lyckas de landa planet, utan en skråma på vaken passagerare eller egendom.
Jag är stolt över att kunna kalla er kollegor grabbar!
aftonbladet
allehanda
dagbladet
TV4
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
